Efter att ha jobbat fyra månader i Australien ska jag försöka mig på en första jämförelse med Sverige, en något vansklig uppgift. Skillnaderna beror nämligen inte bara på att det rör sig om två olika länder nästan 2000 mil ifrån varandra. I Sverige jobbar jag på en landstingsdriven vårdcentral med ca 30 läkare i en välmående storstadsregion. I Australien jobbar jag som ”sole contractor” (egenföretagare) på en privat vårdcentral med ca 10 läkare, den ligger på landsbygden men knappt 3 mil från Townsvilles sjukhus. Regionen har högre arbetslöshet, lägre utbildningsnivå och sämre folkhälsa än jag är van vid, folk röker, dricker och knarkar mer. I dessa olika kontexter och kulturer skiljer sig inte bara vården utan också respekten och förväntningarna på vården, vårdgivarna och myndigheterna.

I Queensland lever många av världens farligaste ormar (bland andra taipaner och brunormar som är världens två giftigaste) och tigerhajar patrullerar kusten. Varningar för världens största och farligaste reptil, saltvattenkrokodilen, finns vid näst intill varenda vattendrag. Livsfarliga kubmaneter och den tumnagelstora irrukandjimaneten trivs i Stilla havets varma vatten. Denguefeber och andra tropiska sjukdomar förekommer. Påverkar detta min vardag? Som privatperson ja, som läkare bara marginellt. Den stora massan av patientfall här påminner mycket om dem jag har hemma.

Den sämre folkhälsan gör att jag redan haft fler fall av misshandel, barn som far illa, svårt alkoholiserade och folk som tar droger än jag har på två år i Sverige. Tandhälsan är oerhört mycket sämre, vanliga medelklassfigurer har ofta inte råd med tandläkare och har karies och tandlossning på en nivå som jag nästan bara ser hos missbrukare i Sverige. Townsville, med övervägande vit befolkning, outdoorsy lifestyle, beläget i tropikerna och 320 soldagar per år är kanske ”melanoma capital of the world”. Trots det har jag inte sett många maligna melanom än, men äldre människor som levt hela sitt liv i tropiska Queensland har ofta väderbitna armar och ansikten med mängder med snällare hudcancrar som skivepitelcancer och basaliom.

I Townsville finns en välfungerande privat sjukvård som jag kan remittera till och räkna med att mina patienter inom några veckor får träffa en skicklig specialist inom de flesta områden, om dom kan och är beredda att betala vill säga. Utan kosing och privat sjukförsäkring återstår den offentliga sjukvården som har klara brister. Väntetider på flera år är ingen ovanlighet och andra kvalitetsbrister finns också. En ny dimension som GP här blir alltså att kolla om patienten jag vill remittera har en privat sjukförsäkring och om patienten är beredd att betala några tusen för det tveksamma nöjet att tex bli koloskoperad. Jag måste då bedöma hur stor risken är att patienten har en allvarlig åkomma, som regel cancer, för att kunna bestämma mig för hur stor press jag ska sätta på patienten att satsa på det privata dyrare alternativet. Jag har haft flera patienter med grav artros som väntat i två år på höft- och knäoperationer. Detta leder till värk på andra ställen, övervikt pga orörlighet och hög konsumtion av smärtstillande medicin.

Som GP här träffar jag betydligt fler patienter än hemma. Dessutom är ”allt” nytt för mig: sjukvårdssystemet, guidelines, lagarna, rutinerna, namnen på mediciner, logistiken när jag beställer prover och röntgen, kollegor och övrig personal, alla patienter och några av sjukdomarna. Dessutom sker allt förstås på engelska, ibland med inslag av lantlig australiensisk slang.

Trots allt detta är jag piggare efter en arbetsdag här med 24 patienter än efter en dag hemma med 14! Hur kommer det sig? Det finns många skäl till det. Som GP här träffar jag en del patienter som bara skulle ha träffat sjuksköterska i Sverige, tex tittar jag snabbt till alla patienter som ska ha såromläggningar, ta bort stygn eller få vaccination. Sen är det sköterskan som gör resten. Dessutom är det helt gratis att gå till sin GP och vi får betalt för alla besök (från staten, trots att vi är en privatägd vc) så det finns inget starkt incitament att inte boka in väldigt enkla fall, tex patienter med hosta sedan två dagar. Patienterna kommer dessutom oftare. Till en välinställd blodtryckspatient skriver jag hemma ut medicin för ett helt år, här för högst 5 månader. Därför blir det enskilda besöket enklare här och vederbörande har inte samlat på sig lika många andra åkommor som behöver bedömas.

Psykisk ohälsa tar betydligt mer av allmänläkarens tid hemma i Sverige. Patienterna här har mer sällan stressrelaterade besvär och är kanske också mindre pratvilliga om det själsliga. Eller, ännu troligare, dom är vana vid att ett besök till allmänläkaren bara varar ca 10 minuter och har sina förväntningar ställda efter detta. Jag tror egentligen inte att depression och ångest är mindre vanligt här. Liksom på Gustavsbergs vårdcentral har vi här god tillgång på tider till psykolog och patienten kan efter besök till mig omedelbart få en bokad tid till psykolog vid behov.

Inte minst går sjukskrivandet rasande snabbt, bara en rad om att hen har en medicinsk åkomma och inte kan jobba under x dagar, skönt!

Folk har sämre koll på sin egen kropp och hälsa här. Det är förvisso någonting positivt att svenska patienter är mer pålästa men det ställer också större krav på allmänläkaren som måste bedöma rimligheten i och bemöta patientens önskemål och högre förväntningar. I detta mer kapitalistiska land är folk också vana vid, och accepterar, att dom som har pengar får bättre vård, något som är närmast tabu i Sverige. Jag tror att vi i Sverige har en förhållandevis hög tillit till offentliga myndigheter och vårdinrättningar jämfört med många länder och har större tilltro till att vi kan få vår vilja igenom om vi bara försöker. Här är det fler som rycker på axlarna och bara accepterar missförhållanden. Denna företeelse eller kultur kan nog, å andra sidan, finnas även i mer avlägsna trakter i Sverige. Ibland tänker jag att Queensland på många sätt är som ett Norrland i tropikerna! Vackert och glesbefolkat med enorma avstånd och fantastisk natur vilket inger en känsla av att människan bara är en liten del av allt detta.